Top Notch

Tyckte att Malins uppsats var så bra att den fick hamna här, hon har ganska konstiga funderingar men underbar är hon. Och jag är ganska glad att jag fick finnas med på ett hörn också.

Att vara förkyld

Om 40 minuter börjar Medium, det enda tv-programet jag verkligen ser på eftersom jag varken har tv-kanaler eller tid. Jag är förkyld. Jag förstår inte varför jag inte slutar vara förkyld!? Min förkylning har funnits i fyra veckor nu. Mamma säger att jag sover för lite och tränar för mycket. Jag har faktiskt inte tid att sova, jag måste träna. Förkylningen började med feber och ont i huvudet, sen övergick den i konstant nästäppa. Nästäppa. Jag har inte kunnat prata normalt på fyra veckor! När jag var liten var jag alltid täppt i näsan. Jag kunde aldrig säga "Malin", det blev alltid "Balin". Nästäppa och jag har gått hand i hand genom livet. Nässprayen har ofta försökt skilja oss åt men för det mesta förblir vi två, nästäppa och jag, ett obesegrat par. Jag tror jag kommer att missa Medium idag. Ofta har jag använt nässpray så mycket att jag blivit immun mot det. På förpackningen står det med fet stil "Används högst 10 dagar i följd om läkare inte ordinerat annat." Vad ska man göra på den elfte dagen? Jag tror inte nässpraystillverkarna räknade med att det skulle finnas människor som jag. När jag var mindre hade jag faktiskt en specialspray. Inte en vanlig som man bara får ta tio dagar i sträck, nej, det här var något helt annat. Jag hade en spray som var vit och blå, inte sprayen -flaskan. Den fick man ta varje kväll om man behövde. Jag kan inte minnas om den egentligen hjälpte. Jag måste måla mina naglar. De ser inte okej ut. När jag var åtta år, eller kanske sju, opererade jag mig. Ingen konstig operation. En operation som många har gjort eller kommer att göra. Jag opererade bort mina halsmandlar och polyper. Den här operationen gjorde att jag kunde andas. Min nästäppa försvann. Jag kunde säga "Malin"! Jag kunde uttala mitt eget namn och jag kunde sova med stängd mun. Jag borde ringa Sofia och säga att vi måste träna. Träningen är slut för terminen. Vi kommer att bli sega och tjocka om vi inte tränar på hela lovet. Sista träningen var i helgen. Jag saknar träningen. Innan operationen sov jag alltid med öppen mun. Inte helt öppen mun men så pass öppen att man kan andas, så pass öppen att det blev en mysig liten dreggelpöl på kudden. När man sover med öppen mun blir tänderna torra. När tänderna blir torra får man hål. Jag tror att jag har haft ca fem hål i mina mjölktänder. Det är ganska många hål. Nu har medium definitivt börjat. Det är tur att jag aldrig har varit rädd för tandläkaren. När jag var liten tyckte jag att det var kul. Man går till tandläkaren, öppnar munnen och får en present. Man behöver bara öppna munnen för att få en present. En present. Ett klistermärke med ögon som kan röra på sig. Igår skulle jag ha haft träning. Jag måste ringa Sofia och beklaga mig över att träningen är slut. Jag var hos en doktor förra veckan. Jag ville ta reda på om min nuvarande förkylning var farlig. Jag var på närakuten Brommaplan. Doktorn var jätteotrevlig. Han presenterade sig inte ens. Han sa att det inte fanns något fel på mig. Han sa att allt var bra men han skulle ändå skriva ut en hostmedicin åt mig. Logiskt. Jag älskar min träning. Jag älskar min dansgrupp. Sofia är i telefonen. Jag kunde inte hålla mig, var tvungen att ringa. Jag ringer bara för att känna lite dans, även om jag egentligen bara pratar i en telefon. Vi bestämde nästan att vi kanske ska gå på discobowling med gruppen nästa helg. Sofia var även snäll nog att upplysa mig om att det faktiskt är onsdag idag. Jag som har suttit här och beklagat mig över att jag missat medium. Medium går på torsdagar.